Juni och juli månaders terrordåd i Europa har krävt nittio liv och gjort den islamistiska terrorismen till en del av den europeiska vardagen. Att tona ned hotet från islamistisk terrorism blir därmed allt svårare. Men under lång tid var detta precis vad somliga försökte göra
Ett tag cirkulerade siffror från Europol som visade att terrorism med religiösa, och då främst islamistiska, förtecken var nästintill obefintlig i Europa. Problemet var bara att statistiken från Europol inte gjorde någon skillnad mellan olika typer av dåd. Vandalism utförd av separatistgrupper hamnade på samma nivå som blodiga attacker mot civila.
Det senaste sättet att tona ned hotet från islamistisk terrorism är att hävda att det minsann var värre förr. I en vida spridd graf från nederländska Datagraver kan man se hur många döda terrorismen skördat genom åren i Europa. Där framgår det att sett till antalet dödsoffer så var 1970-talet värre än 2000-talet.
Att sätta vår samtids islamistiska terrorism i ett historiskt sammanhang är ingen dum idé. Under ett par decennier var Europa skådeplats för oerhört våldsamma höger- och vänsterextremister som kapade flygplan, planterade bilbomber och mördade politiker.Men jämförelsen med dagens islamistiska terrorism haltar.
Terrorgrupperna under 1970-talet hade alla realpolitiska målsättningar. På Nordirland, desarmerades konflikten genom politiska förhandlingar. ETA i Spanien lade frivilligt lade ned sin verksamhet 2012. De radikala islamisternas terrordåd befinner på en helt annan nivå.
Även de terrorgrupper som arbetade i små isolerade celler, likt Röda arméfraktionen, kunde spärras in och därmed helt stympas. Något liknande går inte att göra mot Islamiska staten. Radikala islamisters organisering är helt decentraliserad och oavhängig ledningsstrukturer.
Det finns ingen politisk förhandling som kan få ett slut på Islamiska Staten eller dess många frivilliga. Inget politiskt vägval eller socialpolitisk insats kan mildra gruppens fanatism. Det finns inget land i Europa, ingen del av samhället och ingen minoritet som är undantagen som måltavla. Därför är också jämförelsen med terrorismen i Europa under 1970-talet så världsfrånvänd.
Mordet på den katolske prästen i Normandie, attacken mot Charlie Hebdo eller bomberna på Zaventems flygplats var alla generalangrepp mot det västerländska samhället. Det är också så den radikala islamismen uppfattar sin egen roll: De befinner sig i ett evigt religiöst krig som enbart den rättrogne kan vinna.
