LIBERAL. Kina och USA som föregångsländer i klimatfrågan? Det framstod länge som ett osannolikt scenario. Men på lördagen förklarade Barack Obama och Xi Jinping gemensamt att de nu har ratificerat det klimatavtal som förhandlades fram i Paris ifjol.
Tidigare hade bara länder som står för en procent av klimatutsläppen i världen ställt sig bakom avtalet, USA och Kina står ensamt för 40 procent. Därmed finns goda chanser att avtalet kan träda i kraft redan i år. För att så ska ske krävs att 55 länder som tillsammans står för minst 55 procent av klimatutsläppen ratificerar avtalet.
Att världens två största utsläppare nu tar täten i klimatarbetet är mycket glädjande. Men det vore ett misstag att luta sig tillbaka och tro att Parisavtalet ensamt räddar världen.
Avsikten med avtalet är att temperaturhöjningen ska stanna "väl under" två grader för att förhindra de mest katastrofala effekterna av ett varmare klimat. Men med de utsläppsminskningar som länderna förband sig till i Paris beräknas temperaturhöjningen bli åtminstone 2,7 grader. Om tvågradersmålet ska kunna nås måste länderna lova att minska utsläppen mer och snabbare vid de avstämningar som kommer att ske var femte år efter Paris.
"Kanske redan är försent"
Osäkerheten i modellerna är också stor. Forskarna vet till exempel inte hur de utsläpp som redan har gjorts kommer att påverka klimatet. Vissa hävdar rentav att det redan är försent att nå målet om två grader.
Om Donald Trump - som har kallat talet om klimatförändringar "en kinesisk konspiration" - väljs till USA:s president har han dessutom lovat att skrota Parisavtalet. Det skulle riskera att kasta det internationella klimatarbetet decennier tillbaka i tiden.
Ytterst avgörs dock inte klimatfrågan av hur världsledare agerar på olika klimattoppmöten. Det verkliga arbetet med att sänka utsläppen sker i vardagen. Av forskare som tar fram nya tekniker. Av företag som investerar i dem. Av medborgare som väljer miljövänliga alternativ. Och av politiker som sätter spelregler som gynnar miljön.
"Lätt för Donald Trump"
Det är förstås lätt att förfäras över Donald Trumps stolliga uttalanden, speciellt i Sverige som är ett föredöme när det kommer till ambitiösa klimatmål. Men frågan är hur högt vi själva värderar klimatfrågan när de stolta målen väl ska konkretiseras. När status quo och de egna hjärtefrågorna hotas blir protesterna ofta högljudda.
Kilometerskatt för lastbilar? "Vansinne, tänk på glesbygden". Stoppa bygget av Förbifart Stockholm? "Men folk vill ju kunna åka bil". Lägga ner Bromma flygplats? "Då tar det för lång tid att åka på affärsmöten". Hugga ner skogsdungar för att förtäta staden? "Men där rastar jag ju min hund". Fler vegetariska måltider i skolan? "Fascism".
Visst kan ny teknik och effektiviseringar minska utsläppen rejält. Men för att nå klimatmålen kommer det också att krävas tuffa beslut, uppoffringar och prioriteringar. Allt kommer inte att kunna förbli som det har varit. Är vi svenskar verkligen beredda till det?