Inrikesminister Anders Ygeman (S), flaggar för att upp emot 80 000 av dem som sökte asyl i fjol kommer att behöva avvisas.
I första hand ska återvändandet ske frivilligt, men "ytterst måste vi vara beredda att använda tvång", säger regeringens mesta minister.
Ygeman låter beslutsam. Men det är inte bara logistiska hinder som ligger i vägen. Det finns en hel del lagar och regler som undergräver regeringens plan.
I dag bor runt 10 000 människor kvar på asylboenden, med bibehållen dagsersättning, trots att de har fått avslag på sin asylansökan. Eftersom de inte säger sig ha pass, kan de inte utvisas. Den ordningen kommer delvis att förändras, i enlighet med migrationsöverenskommelsen: ensamstående män ska få dagersättningen indragen. Men barnfamiljer kommer att kunna bo kvar enligt dagens regler.
Så kan det inte fortsätta om regeringen menar allvar. I regel kan ju dessa människor få ett nytt pass på sitt lands ambassad och återvända hem.
En annan grupp är de så kallade Dublinfallen, människor med känd identitet som ska skickas tillbaka till ett "första asylland" inom EU. För dem som inte vill lämna Sverige är incitamenten stora att gå under jorden. Och efter 18 månader kan de söka asyl på nytt.
Det rimliga vore att denna grupp tas i förvar när asylansökan avslås, i väntan på att kliva på planet.
Andra migranter kan söka asyl på nytt efter fyra år. Moderaterna har föreslagit att perioden förlängs till åtta år för att göra det mindre lockande att stanna kvar. Det är en utmärkt idé.
Numera har vuxna som väljer att leva illegalt i Sverige rätt till sjukvård, tandvård och medicin "som inte kan anstå". Barn har rätt till heltäckande sjuk- och tandvård samt skolgång.
Dessa rättigheter går stick i stäv med en politik som syftar till att öka utvisningarna, upprätthålla den reglerade invandringen och värna en välfärd som nu knakar av överbelastning. De bör avvecklas, med undantag för akut sjukvård.
Nej, det är inte åt detta håll ett humanitärt land helst vill gå. Men ju starkare drivkrafterna är att stanna i Sverige illegalt, desto mer tvång kommer att krävas för att få Ygemans utvisningar till stånd. Och bortsett från att repression är obehagligt, är det resurskrävande.
Var finns alla de poliser som först ska leta reda på gömda människor och sedan, tillsammans med personal från nationella transportenheten, få de motvilliga ombord på flygplan?
Det räcker med att en liten andel av 80 000 människor blir våldsamma för att det ska kunna gå riktigt illa.
Och än mer måste göras. Det är pinsamt att Sverige inte redan har ett återvändandeavtal med Afghanistan, vårt största biståndsland. Självklart kan regeringen sätta hårt mot hårt.
Dessutom måste migrationsdomstolarna antagligen få ökade resurser.
Regeringen måste skaffa sig en politik som hänger ihop.
Läs också:
Stötande straffrihet för gatugängen
Följ Expressen Ledare på Facebook för fler texter och krönikor.