När historien skrivs om EU:s hantering av flyktingkrisen 2015-16 kommer Sverige att spela en framträdande roll. Efter vår 180-graders- vändning kring årsskiftet har dominobrickorna fallit en efter en. Österrike satte ett tak på antalet asylsökande och tillsammans med likasinnade stater har nu landet i praktiken stängt den så kallade Balkanrutten.
Flyktingkrisen har därmed nått vägs ände. Den fria passagen upp genom Europa har blockerats samtidigt som EU har misslyckats med att komma överens om ett system för permanent omfördelning. Kollapsen är ett faktum.
Behovet av nytänkande är därför akut. Antingen blir Grekland den sista utposten för ett växande antal flyktingar och migranter – ett slags europeiskt Libanon. Eller så måste EU få till stånd en uppgörelse med Turkiet för att stoppa smuggeltrafiken av människor redan där.
Det är vägvalet i dagsläget. De som nu kritiserar att EU förhandlar med Turkiet får gärna berätta hur deras alternativ ser ut. Det var Turkiet som utlöste flyktingvågen förra sommaren i ett försök att idka utpressning mot EU. Och det är bara Turkiet som kan hejda den.
Det är givetvis djupt olyckligt att EU hamnar i en beroendeställning till Turkiet samtidigt som Erdogans alltmer auktoritära regim punkterar pressfriheten i landet och slår ner på kurdernas aspirationer med förnyad brutalitet.
Men förhandla måste man. Och det kan dessutom komma en hel del gott ur dessa samtal för de miljoner syriska flyktingar som är kvar i Turkiet. I bästa fall leder en uppgörelse till att de får det bättre både materiellt och när det gäller möjlig- heten att få arbeta.
EU får självfallet aldrig glömma bort vem det är de talar med. Därför är det betryggande att flera av Europas tyngsta ledare har fördömt den turkiska regimens övertagande av landets största oppositionstidning Zaman i helgen.
I sak rör sig förhandlingarna emellertid i rätt riktning. En princip som nu diskuteras är att asylsökande som anländer till Grekland ska skickas tillbaka till Turkiet. I stället ska EU ta emot syriska flyktingar direkt från Turkiet.
Man kan diskutera detaljerna i detta upplägg, men inriktningen är den önskvärda. Det måste bli ett slut på den illegala och kaotiska flyktingsmugglingen till EU. Den leder till massdöd på Medelhavet och göder brottssyndikat.
Dessutom står unionens själva existens på spel. Ingen – allra minst världens fattiga och utsatta – är betjänta av ett EU som faller sönder, ett Europa som försvagas och splittras permanent och blir hem för en alltmer hårdför nationalism.
Det är bra att vår statsminister nu verkar inse allt detta. Löfven har tidigare agerat tjur- skalligt och vältrat sig i besvikelse över andra EU-länders agerande. Kommentarerna efter måndagens toppmöte tyder på en ny och mer konstruktiv inställning från svensk sida. Det bådar gott.