I skuggan av de fasansfulla terrordåden i Bryssel och Lahore sker paradoxalt nog framsteg i kriget mot jihadismen. På söndagen gick syriska regeringsstyrkor in i den forntida staden Palmyra. Som bland annat Expressen tidigare har avslöjat har delar av stadens världsarv skövlats av IS.
Nu visar det sig även att terrorrörelsen har ägnat sig åt storskalig plundring av arkeologiska föremål.
Återerövringen av Palmyra är symboliskt laddad, men på slagfältet är den bara den senaste i raden av reträtter för IS. Sanningen är att IS inte har lyckats genomföra en lyckad offensiv på nio månader, konstaterade tidningen Washington Post i en lång artikel häromdagen. Enligt en uppskattning har IS förlorat 40 procent av det territorium som rörelsen behärskade efter framgångarna 2014. Stridsmoralen sjunker och pengarna sinar.
En förklaring är de ryska flyganfallen som banade väg för återerövringen av Palmyra. Men än viktigare över tid har den USA-ledda luftkampanjen varit som blir allt effektivare i att slå ut IS ledargarnityr och oljetransporter.
Till det ska läggas en spretig skara stridande krafter som rycker fram på marken – kurdiska peshmerga i Irak, YPG i Syrien, den irakiska armén och diverse shiamiliser vid sidan av den beryktade syriska regeringsarmén.
Den överhängande utmaningen sägs inte längre vara militär, utan politisk. Offensiver mot såväl Raqqa i Syrien som Mosul i Irak har tills vidare blåsts av i väntan på att man ska komma överens om hur städerna ska styras efteråt.
Det här leder fram till några viktiga slutsatser. En första är att omvärlden troligen överskattade IS militära förmåga. Till skillnad från al-Qaida byggde IS sin internationella attraktionskraft på kalifatet – att erbjuda en geografisk plats där en islamisk stat redan sades vara förverkligad. Det gav vissa fördelar för mördarsekten, men det gjorde den också sårbar. Hur säljer man bilden av ett kalifat vars heliga krigare flyr springande från fronten?
En andra slutsats är att USA:s president Barack Obama har hanterat IS klokt.
I stället för att dras in i markstrider har USA lugnt och metodiskt försvagat IS från luften.
Man har byggt en bred internationell koalition för att gemensamt bekämpa fienden och stöttat regionala krafter som rycker fram på marken.
En tredje slutsats är att omvärlden nu måste ägna minst lika stor möda åt försoningsprocesser i Syrien och Irak som åt slagfältet. Risken är annars överhängande att den blodsbesudlade diktatorn Bashar al-Assad och hans iranska kumpaner ritar den nya kartan i sanden och fördjupar sunnimuslimernas marginalisering. Då kommer IS barbariska våld bara att återuppstå i nya skepnader.
Betydligt svårare att sia om är vad allt detta betyder för terrorhotet i Europa och i Mellanöstern. På kort sikt talar mycket för att det kommer att förvärras, eftersom självmordsattacker är lättare att genomföra än att vinna slag på marken och blir därför ett tacksamt sätt att flytta fronten.
Men på lång sikt kan det bara vara goda nyheter att marken rämnar under den islamiska staten.