Anna Dahlberg
En fördel med att resa mycket är att man bakvägen lär känna Sverige. Under mina reportageresor till länder som Afghanistan, Irak, Iran och Saudiarabien har jag ofta slagits av vilket udda land Sverige är. Vi är en exotisk blomma, men inte nödvändigtvis rakt igenom vacker.
Jag tänker ofta tillbaka på ett samtal med några tjejer i kvinnosektionen på ett snabbmatsställe i Riyadh. Vi talade om västvärlden och allt som lockade med den från en saudisk horisont. Men så var det där med familjen. Ni i väst tar inte hand om varandra och de äldre, invände tjejerna.
De satte fingret på en öm punkt. I Sverige har äldre över 70 år låg status jämfört med andra länder. I Mellanöstern är det precis tvärtom, och blodsband utgör själva grundvalen för tillvaron. Att man skulle välja bort umgänge med sin mor, exempelvis, för att man "inte har så mycket gemensamt" är helt otänkbart.
Det krävs egentligen inga privatspaningar för att konstatera hur annorlunda Sverige är. Det räcker med att läsa World Values Survey, som kartlägger värderingar runtom i världen. Dess kulturkarta mäter skillnader längs två axlar: traditionella/sekulära värderingar och överlevnad/självförverkligande.
Sverige sticker ut som det mest extrema landet i världen i båda avseenden. Inget annat land i världen är så sekulärt och så individualistiskt som Sverige. Vi befinner oss längst upp i det högra hörnet omgivet av andra protestantiska länder som Norge, Danmark och Nederländerna. Utmärkande för dessa länder är hög tillit, jämställdhet, tolerans och individualism.
I motsatt hörna på kulturkartan finns länderna i Mellanöstern och Afrika. Där dominerar i stället traditionella värderingar kring sådant som könsroller, religion, homosexualitet och tolerans.
Tidskriften Forskning och Framsteg ger en rad konkreta exempel på vad det kan innebära: "Sverige ligger på plats fyra i jämställdhet i världen, enligt Global gender gap report medan Syrien ligger på plats 143. I Sverige tycker 3 procent att män är bättre lämpade som politiska ledare än kvinnor. I Irak är siffran 44 procent" (F&F 4/2016).
Andra uttryck för samma värderingsgap är att 90 procent i Egypten, Jordanien och de palestinska territorierna anser att homosexualitet är oacceptabelt mot 10 procent i västvärlden. Och i Irak anser 92 procent av dem som definierar sig som muslimer att en fru alltid måste lyda sin man.
Vad innebär detta för processen att integrera hundratusentals nyanlända från Mellanöstern i Sverige? Den frågan har haft en undanskymd plats i den svenska debatten hittills. I stället har vi uppehållit oss vid de materiella utmaningarna såsom hur människor ska komma snabbare i arbete och hur vi ska få fram alla nya bostäder som behövs.
Många tycks utgå från att människors värderingar förändras i samma stund som de passerar en nationsgräns. Det anses rentav fördomsfullt att spekulera i möjliga kulturkrockar. Utgångspunkten ska vara att alla är lika goda feminister och hbtq-anhängare tills motsatsen är bevisad.
Intressant nog är det ofta människor med utländsk bakgrund som har ropat högst till försvar för de grundläggande värderingar som det svenska samhället vilar på. Det är kvinnor som Amineh Kakabaveh och Zeliha Dagli som har larmat om ett växande kvinnoförtryck och hederskultur i utanförskapsområden. Det är Nuri Kino som tar striden om religionsfriheten på asylboendena och Nalin Pekgul med flera som har varnat för den svenska undfallenheten mot islamism.
De är inte bara skickligare på att tolka tecken på eventuella reträtter; de lever ofta med konsekvenserna i sin vardag.
Det understryker några viktiga saker. Det finns inget sådant som etniskt svenska värderingar. Kulturer förändras över tid och människor kan förvärva vilka värderingar de önskar. Den gemensamma värdegrunden är en ständigt pågående förhandlingsprocess.
Men det visar också på en handfallenhet inför ämnet i det offentliga samtalet. När Dagens Nyheter nyligen intervjuade den danska integrationsministern Inger Støjberg återkom hon gång på gång till kampen om värderingarna (DN 18/3). Hon sade sig vilja försvara de "danska värderingarna" och exemplifierade med religionsfrihet, yttrandefrihet och fullständig jämställdhet mellan könen. Den som kommer till Danmark ska bygga sitt liv på den grunden.
Det är ett språkbruk som vore helt främmande för en svensk minister. I alla fall före det uteblivna handslaget. För vad Yasri Khans (MP) hälsningsgest blottlade var att det minsann finns väldigt starka uppfattningar om värderingar och normer i det svenska samhället. Toleransen för avvikelser visade sig i skarpt läge vara högst begränsad. Det är bara det att vi inte har medvetandegjort denna värdegrund och reflekterat kring den.
Det är hög tid att göra det. Ett invandrarland som Sverige måste till att börja med lära känna sig självt. Vad utmärker oss? Vad bör betraktas som privatsaker och vilka värderingar är inte förhandlingsbara? Och hur väljer vi när två värden står i konflikt med varandra, såsom mångfald och jämställdhet?
Vi behöver också bli mer nyfikna på alla de människor som kommer hit. Vad innebär det till exempel när flyktingar kommer till Sverige från länder där staten mest fungerar som en tortyrkammare och mutcentral? I dessa länder är det i stället ofta klanen man förlitar sig till för sin säkerhet och försörjning.
Det är en enorm resa att ta sig från en sådan kollektiv kultur till ett individualistiskt högtillitssamhälle som Sverige, där döttrar förväntas ha sexuell frihet och du har starkare ekonomiska band med staten än med din släkt.
Ingen vinner på att vi sopar sådana konflikter under mattan. Tvärtom behöver de synliggöras och ges så tydliga svar som möjligt. Obligatoriska kurser i samhällsorientering för nyanlända borde vara en självklar början.
Minst lika viktigt är givetvis att människor kommer i arbete och att den onda cirkeln i de mest utsatta förorterna bryts. Hopplöshet och segregation är en välkänd brygd för konservatism och bakåtsträvande ideologier.
Kanske kommer vi en dag att tacka Yasri Khan. Hans vägran att skaka hand med TV4:s kvinnliga reporter startade en nödvändig debatt om värderingar som borde ha inletts för länge sedan.
Läs också: Blunda inte för unken kvinnosyn
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler krönikor och artiklar.