Gunnar Wetterberg
Några dagar efter midsommar visade världens börser vad de är riktigt rädda för. Vapenskramlet kring bourbon, sojabönor och Harley Davidson fick dem att rasa. Det är det farligaste som världens politiker håller på med just nu.
De krigiska tongångarna i USA, Europa och Kina är olycksbådande. Börsernas reaktioner är befogade: här hotar nästa kris.
Samtidigt är det nästan obegripligt. Handelskrig strider mot allt vett och all erfarenhet. Trettiotalet blev fascism när både demokratier och diktaturer ströp handeln. Omvänt innebar GATT och EG/EU ett väldigt lyft. När världen delar på arbetet blir miljarder människor rikare och tryggare.
Steget in i nästa depression
Därför är handelshoten beklämmande primitiva. Från Trumps tullhöjningar på stål och aluminium grenar hoten ut sig från den ena sektorn till den andra.
Det drabbar inte bara de berörda industrierna och länderna. Beskäftiga kommentatorer tröstar Sverige med att vårt stål är så speciellt att vi nog kan få dispenser i USA – men då har de inte begripit mycket. Det är de indirekta effekterna av handelskriget som slår hårdast. När de anställda i de utsatta industrierna blir av med sina jobb köper de också mindre av allting annat. När all konsumtion går ned rasar värderingarna av börsens aktier och medelklassens bostäder. Handelskriget är det stora steget in i nästa depression.
Reaktionerna speglar samma enfald som efter Brexit. Genast hotade EU-ledare med att de skulle statuera exempel, svälta ut britterna och varna andra för att följa deras väg. Att alla skulle förlora på kuppen var det alldeles för få som brydde sig om.
Gudskelov verkar bägge sidor ha nyktrat till. Theresa May kommer inte att kunna åstadkomma det lyckorike som UKIP och Boris Johnson utlovade. Det bästa för britterna vore en norsk lösning, det politiskt gångbara är antagligen en tullunion. EU får acceptera att britterna inskränker arbetskraftens rörlighet över gränserna, och knutarna kring handelsreglerna får lösas i en gemensam domstol.
Vänd handelskriget till en nystart
På samma sätt borde förnuftet få dämpa den mest krigiska handelsretoriken. Ibland ska man vända andra kinden till. Tills vidare borde det räcka att EU, Kanada, Mexiko och Kina talar om för Trump att tala om vad man tänker göra, om det inte går att hitta en konstruktiv utväg.
Medan sanktionerna hänger som hot kan man bestämma sig för att ta itu med grundproblemen. Det är inte bara Trump och USA som är bekymrade över kinesiska teknikstölder, osunda lån till statsdominerade företag och trakasserier av utländska investeringar. Jordbruksprotektionismen hämmar både u-länder och skickliga jordbrukare i i-länderna. EU använder antidumping i strid med sina egna konsumenters intressen – bara för att gynna ineffektiva producenter med lobbymakt.
I bästa fall skulle konflikten kunna vändas till den stora översyn som världshandelssystemet så väl behöver.
Det senaste dryga årtiondet har handelsförhandlarna haft svårt att fånga sina uppdragsgivares intresse. Nu har Trump tvingat sina kolleger att bry sig om handelspolitik. Vänd intresset mot lösningar i stället för sanktioner! Avtal är bättre än krig, även på handelns område.
Läs också: Trumps handelskrig gör oss alla fattigare