Inför valet såg det ut som om valets stora vinnare skulle bli ytterkantspartierna - Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Det varnades för att Socialdemokraterna skulle drabbas av en "pasokifiering" - alltså smälta bort likt de grekiska socialdemokraterna.
Så blev det inte. S valspurtade långt bättre än någon hade förväntat sig och landade på 28 procent av rösterna. Vänsterpartiet gjorde inte alls det succéval som alla hade förväntat sig. Tacka väljarna för det.
Visst gör S ett historiskt dåligt val, men med tanke på hur illa det såg ut för bara några veckor sedan - och kräftgången för socialdemokrater runtom i Europa - kommer resultatet ändå att betraktas som en stor framgång.
Den förväntade SD-skrällen uteblev
En pessimistisk tolkning är att valfläsket om "familjeveckan" och fulknepen i valrörelsen lönade sig. En mer optimistisk tolkning är att vänsterväljarna föredrog gråsossen Löfven framför den arge populisten Sjöstedt.
Även för Moderaterna såg det mörkt ut före valet. Partiet var nere och nosade på bottennoteringarna från slutet av Anna Kinberg Batras partiledartid. Det mesta talade för att Sverigedemokraterna skulle ta över positionen som näst största parti i Sverige.
Men den förväntade SD-skrällen uteblev. Det ska vi vara innerligt tacksamma för. Sverige står nu på stadigare grund än man hade kunnat befara före valet.
Löfven kommer att tvingas avgå - förr eller senare
Nu är valet över och den svåra regeringsbildningen tar vid. En sak är säker: den sittande regeringen kommer att bytas ut. Det finns inget stöd i riksdagen för en ny mandatperiod med de rödgröna - och väl är det.
På söndagskvällen krävde alliansens partiledare att Stefan Löfven avgår omedelbart. Men något sådant krav finns faktiskt inte i Regeringsformen. Den praktiska betydelsen är också ringa. Stefan Löfven kan välja att lämna in sin avskedsansökan innan den nya riksdagen samlas eller bli bortröstad i den obligatoriska statsministeromröstningen. Hur han än väljer att göra är nederlaget ett faktum.
M-ledaren Ulf Kristersson förklarade på söndagskvällen att alliansen kommer att samlas redan på måndagen och dra upp riktlinjerna för en ny alliansregering. Men möjligheterna för en sådan regering att styra landet är högst dunkla.
Varför skulle Åkesson rulla ut röda mattan åt Lööf?
När detta skrivs är mandatfördelningen mellan blocken fortfarande oklar. Men även om alliansen skulle bli det största blocket kommer en sådan regering att styra på nåder av SD, om inte S väljer att ställa upp som samarbetspartner under den kommande mandatperioden.
Det innebär att SD måste välja att släppa fram alliansregeringen i statsministeromröstningen och sedan avstå från att rösta på S skuggbudget under hela mandatperioden. Varför skulle SD frivilligt avstå från den möjligheten att utverka eftergifter? Varför skulle SD vilja rulla ut röda mattan åt Centerns Annie Lööf? Redan på söndagskvällen gav Jimmie Åkesson en hint om vilken roll han ser för sig själv framöver när han förklarade att han tänkte bjuda in Ulf Kristersson till samtal.
Särskilt för centerledaren Annie Lööf väntar nu en svår tid. Hon har satt sig själv på höga hästar, som hon nu måste kliva ner ifrån.
Det otänkbara kan plötsligt bli det politiskt möjliga
Det talar för en renodlad M-regering om alliansen blir största block. En sådan regering skulle ha bättre förutsättningar att bli tolererad av SD. Men ännu bättre förutsättningar att regera skulle en S-M-regering ha. Den skulle skänka Sverige stabilitet och handlingskraft i en orolig tid. Och den skulle också vara ett sätt att uttolka SD:s valframgångar.
I stället för att ännu en gång låta småpartier som MP, C,L och KD diktera migrationspolitiken skulle de statsbärande partierna ansvara för att vi får en långsiktigt hållbar flyktingpolitik och att lag och ordning återupprättas.
I detta läge kan det otänkbara plötsligt bli det politiskt möjliga.
Läs också: Dags att ta ansvar, Löfven och Kristersson