Ann-Charlotte Marteus
Om Sverige hade varit ett stadgat matriarkat på 1950-talet, när teven kom, hade det knappast funnits något Sport-Nytt. Vad hade vi haft i stället? Jag gissar på Kropps-Nytt.
Kvinnokroppsnytt, närmare bestämt.
Ju mer plats kvinnor tar i det offentliga rummet, desto mer kvinnokropp tycks det bli i radio och tv. Gynekologi, graviditet, förlossningsdramatik, tokig kroppsuppfattning, bantning, ätstörningar.
Prostatasjukdomar och gubbmagar göre sig icke besvär.
Ett annat ämne på tapeten är menstruation. Jämställdhetsmyndigheten har, som ledarsidan skrev i måndags, givit 530 010 kronor till organisationen Mensen - Forum för menstruation, som jobbar för att mens ska få ta större plats i samhället.
Pengarna ska gå till projektet Menscertifiering av arbetsplatser. Målet är att "bryta menstabun i arbetslivet" och skapa ett "mensvänligt arbetsklimat". Företag ska kunna bjuda in mensföreläsare.
Men varför? Varför just mens, av alla förtryckta kroppsutsöndringar?
Väderrapport
Varför inte skapa ett mer fisvänligt arbetsklimat? Då kan alla kolleger involveras och varje ballongmage kan få sin stund i rampljuset. Släpp ballongerna fria!
Men låt oss vara ärliga: Varje försök att bryta detta tabu skulle stöta på patrull. Och det är faktiskt helt okej.
Alla kroppsutsöndringar är laddad materia i vår kultur. Vi skyr främlingars dräggel och svett. Den näsrynkarreflexen har säkert ett överlevnadsvärde: kroppsvätskor kan vara smittbärare.
En annan förklaring är tabu-teorin: Vi skapar ordning i tillvaron, och kommer överens om hur verkligheten är beskaffad, genom att namnge saker och skapa skarpt avgränsade kategorier. Det som hamnar emellan stolarna, det namnlösa, blir tabu.
Vår kropp är en central kategori och som barn tränas vi hårt i var gränsen går mellan oss själva och omvärlden. Det sätter sina spår.
Till och med en matrest i mungipan på en bordskamrat kan vara svår att ta med en avspänd klackspark.
Det handlar inte om kvinnoförtryck
Det är förstås sunt på alla sätt att menstruation har avdramatiserats, att det går att tala om på ett sätt som var otänkbart för några generationer sedan. Det är tyvärr ett privilegium; i grovt patriarkala kulturer förorsakar okunskap och föreställningar om orenhet alltjämt stort lidande för flickor och kvinnor.
Men det faktum att folk inte talar om mens på svenska arbetsplatser i den utsträckning som Forum för menstruation finner optimal, har väldigt lite med kvinnoförtryck att göra.
Tvärtom har kvinnor flyttat fram sina positioner så framgångsrikt i Sverige att vi bör ställa frågan: Kan envetna försök att tvinga på personal mensföreläsningar vara en sorts kvinnlig härskarteknik?
I mitt mogna sinne ter sig för övrigt allt detta fokus på kvinnokroppen som en feministisk återvändsgränd. Kvinnokamp brukade ju handla om högljudda protester mot att kvinnor reduceras till kroppar - i synnerhet i arbetslivet.
Har alla missat, eller glömt, hur motigt det var, hur evinnerligt lång tid det tog för kvinnor att börja tas på allvar som yrkesmänniskor? Det är en alldeles nyvunnen seger och den är inte alls självklar.
Den måste vårdas.
Tack för att ni ville kolla på den här veckans avsnitt av Kropps-Nytt.
Läs också: