Linda Jerneck
I lördags sjönk Litauens gasimport från Ryssland till noll. Det är något av en bedrift, då landet för bara sju år sedan fick nästan 100 procent av sin gas därifrån.
”För flera år sedan fattade mitt land de beslut som nu gör att vi smärtfritt kan bryta beroendet av angriparens energi”, skrev president Gitanas Nauseda på Twitter, och fortsatte: ”Om vi kan göra det, kan resten av Europa också göra det.”
Intäkterna från oljan och gasen fyller Putins krigskassa. Exporten inbringar cirka 800 miljoner euro per dag. Det är pengar som kan förlänga kriget och den ukrainska civilbefolkningens ofattbara lidande.
Efter Butja är det moraliskt förkastligt att fortsätta köpa ryskt, om man inte är absolut tvungen.
Att bryta det europeiska beroendet av rysk energi skulle både innebära ett hårt och kännbart slag mot rysk ekonomi, och samtidigt ta ifrån Putin ett viktigt påtryckningsmedel. Det skulle inte spela någon roll att han håller handen på gaskranen om kontinentens huvudstäder kunde hålla värmen ändå.
Argumentet att EU ska vara enat är en rökridå. Att Polen och Litauen går före betyder ju per definition att det inte finns någon enighet i EU att värna
Polen har deklarerat att man kommer att stoppa all import av ryskt kol inom de närmsta veckorna. Importstopp av rysk olja och gas kommer i slutet av året, när den nya gasledningen från Norge tas i bruk.
Om fossilberoende länder i Östeuropa kan kapa importen från Ryssland, borde Sverige också kunna göra det.
Ändå tvekar regeringen.
Miljöminister Annika Strandhäll, S, såg uppenbart obekväm ut i Agendastudion när frågan fördes på tal. Det skulle jag också ha varit, om jag hade skickats in till Camilla Kvartoft med ett knippe talepunkter som sade emot sig själva:
Å ena sidan var det ”oerhört viktigt att EU står enat”, tyckte Strandhäll. Men hon ansåg å andra sidan att det ”definitivt inte” är fel att Litauen går före med ett köpstopp på rysk olja och gas. Det går inte ihop.
Argumentet att EU ska vara enat är en rökridå. Att Polen och Litauen går före betyder ju per definition att det inte finns någon enighet i EU att värna. Och det lär sitta långt inne för länder som Ungern och Tyskland att strypa den ryska gasen. Därför vore det bättre att de EU-länder som kan och vill slutar att köpa rysk energi – även om hela unionen inte kan tända av från beroendet över en natt.
Sverige hämtar bara fem procent av sin olja och en procent av gasen från Putins rike – att sluta finansiera hans krig skulle inte ens vara särskilt kostsamt för oss (om än möjligen tekniskt komplicerat). Regeringens ovilja är därför svår att förstå.
Åtminstone tills man minns Vattenfall.
Det statliga, svenska energibolaget använder rysk gas i sina stora kraftvärmeverk i Berlin och Amsterdam. Dessutom driver Vattenfall två kraftverk på ryskt stenkol, som förser den tyska huvudstaden med el och värme.
Nu ska man leta efter andra producentländer för kolet, men enligt bolaget är det omöjligt att sluta köpa rysk gas eftersom deras underleverantörer blandar gas från olika källor.
Regeringen säger till svenska folket att vi måste ”vara ödmjuka” inför andra länders beroende av rysk fossil energi och inte kräva för mycket. Det verkar snarare handla om att rikta vår uppmärksamhet bort från Vattenfalls smutsiga affärer i Europa.