”Djävulen sitter i detaljerna” brukar det heta. Och det gäller i högsta grad det avtal som Sverige och Finland har slutit med Turkiet. Det är fullt av vaga formuleringar som lämnar stort tolkningsutrymme. Eller vad sägs om punkten som slår fast att Sverige och Finland ska förhindra aktiviteter från PKK, men också från individer och nätverk som är ”kopplade till” terrororganisationer?
Ett gemensamt forum ska övervaka att uppgörelsen blir verklighet. Turkiet har alltså fortsatta hållhakar på Sverige och kan mycket väl vägra att ratificera vårt Natomedlemskap när den dagen kommer. Det är alldeles för tidigt att fira Sveriges Natointräde.
Men Sverige har också goda möjligheter att agera med list mot Ankara. Genom att skriva under det vaga avtalet med Turkiet har vi tagit oss ett steg närmare fullt medlemskap.
Visst har Sverige lovat att svara skyndsamt på Turkiets begäran om utlämning av terrormisstänkta, men det står också i överenskommelsen att det inte får ske i strid med Europakonventionen. Högsta domstolen och Migrationsdomstolen utgör därmed en skyddsvall.
När Sverige sedan är fullvärdig medlem kan vi förhålla oss ännu svalare till avtalstexten. Dessutom kan vi ta tillfället i akt att lyfta våra egna problem med Turkiet. Flera turkiska dissidenter har misshandlats i Sverige under ytterst suspekta omständigheter. Organisationen Freedom House har pekat ut Ankara som en av de regimer som är allra mest aktiva i försöken att tysta dissidenter i utlandet.
Det är fullständigt oacceptabelt. När Sverige väl har kommit in i Nato-värmen kan vi använda den nära dialogen med den turkiska säkerhetstjänsten till att lyfta allt som Säpo vet om deras aktiviteter i vårt land och kräva ett omedelbart stopp.
För Sverige gäller det att navigera genom denna snåriga process med huvudet kallt. Denna ledarsidas hållning har varit att Sverige måste vara berett att kompromissa på vissa punkter med Turkiet, men absolut inte överträda några röda linjer som rör vår demokrati och rättsstat.
Vi har pekat ut några möjliga öppningar, såsom en mer tillåtande syn på vapenexport till Turkiet, att riva upp S-avtalet med den politiska vilden Amineh Kakabaveh och att visa att vi tar Turkiets nationella säkerhetsintressen på allvar.
Det är ungefär så som överenskommelsen ser ut att ha blivit. Den stora stötestenen framöver lär bli Turkiets krav på utlämningar. Men där måste den svenska rättsstaten få sista ordet.
S-regeringen har följt en krokig bana fram till Madrid. Så sent som för några veckor sedan äventyrade Magdalena Andersson den svenska Nato-ansökan genom att ställa kabinettsfråga och betyga sin trohet till avtalet med Kakabaveh.
Men på upploppet lyckades hon föra Sverige och Finland över tröskeln till Natos förhandlingsrum. Hatten av!